Det svåra är inte att tycka, utan att förstå varandra

Att protestera handlar inte bara om att säga vad man tycker. Det handlar om att försöka förändra samhället – ofta till en kostnad. Det menar statsvetaren Katrin Uba.

Text och bild Mia Ulin

Vad får människor att gå från att tycka något – till att faktiskt säga det högt, offentligt och ibland riskfyllt? Den frågan står i centrum när Katrin Uba, docent och lektor i statskunskap vid Uppsala universitet, talar på Uppsala:2030:s event Vågar vi säga vad vi tycker – och vad kostar det att låta bli? på Uppsala stadsteater. Hennes eget perspektiv är delvis personligt. Hon växte upp i Estland under Sovjettiden, där det fanns tydliga gränser för vad som fick sägas.

– Man kunde inte prata negativt om kommunistregimen. Jag fick till exempel aldrig veta vad som hände med min farfarsfar, som deporterades.

Erfarenheten av ett samhälle där yttrandefriheten är begränsad har präglat hennes forskning.

Protester handlar om förändring . I sin forskning studerar Katrin Uba människor som inte bara tycker – utan agerar.Det kan handla om klimataktivister, protester mot skolnedläggningar eller andra politiska frågor. Gemensamt är att protesterna syftar till att påverka beslut.

– Det handlar inte bara om att säga ifrån i vardagen, utan om att försöka åstadkomma verklig förändring.

Forskningen gör ingen värdering av vilka protester som är ”rätt” eller ”fel”. I stället handlar den om att förstå varför människor agerar.

Kostnad och nytta räcker inte. En vanlig förklaringsmodell är att människor väger kostnader mot nytta.Men i praktiken är nyttan ofta osäker. Många protester leder inte till förändring. Samtidigt kan kostnaderna vara tydliga – i form av tid, pengar eller obehag. I Sverige är det relativt enkelt att demonstrera, men det finns ändå risker. Det kan handla om hotfulla situationer eller sociala konsekvenser.

– Viljan att ta steget beror också på vad man vill uppnå.

Samtidigt räcker inte den ekonomiska logiken för att förstå varför människor protesterar.

Plikt, normer och solidaritet. Utöver kostnad och nytta finns en annan drivkraft: känslan av ansvar. Det kan handla om att vilja stå upp för grupper som uppfattas som utsatta, eller att agera utifrån en upplevelse av vad som är rätt. Det är ofta den faktorn som gör att människor ändå agerar – trots riskerna.

– Det finns en pliktkänsla. Man känner solidaritet med andra, eller med framtida generationer.

Yttrandefrihetens funktion: att skapa obekvämlighet. En central poäng i föreläsningen är att yttrandefrihet inte handlar om att allt ska vara bekvämt. Tvärtom. Att uttrycka en åsikt kan innebära att störa, provocera eller väcka reaktioner. Det är en del av systemet. Men det finns en gräns.

– Hela tanken med yttrandefrihet är att minska kostnaden för att få skapa obekväma situationer.

Civil olydnad skapar effekt – men också motreaktioner. När protester går längre än att bara uttrycka en åsikt, till exempel genom att blockera trafik, uppstår en annan situation. Den typen av aktioner kan få stor uppmärksamhet, men också skapa irritation och motstånd.

– Då är det inte bara obekvämt, då är det faktiskt stopp i trafiken. Då är det civil olydnad. Problemet är att de också kan skrämma bort människor som annars skulle stödja frågan.

Exempel som att kasta tomatsoppa mot konstverk visar hur en enskild handling kan få stort genomslag – men också påverka opinionen negativt. Samtidigt har historiska förändringar, som kvinnlig rösträtt, ofta krävt just den typen av aktioner.

Samtal som alternativ. Mot bakgrund av detta lyfter Katrin Uba fram ett annat spår: samtal.Forskning visar att även mindre dramatiska former av påverkan kan få effekt. Till exempel när politiker möter människor i sin vardag och konfronteras med konsekvenserna av sina beslut. Men det kräver också något av dem som deltar.

– Egentligen kanske samtalsdemokrati är en bättre idé: att lyssna, resonera och prata.

Att förstå den man inte håller med. Att möta människor med andra åsikter kan vara obekvämt. Det kan handla om värderingar som krockar, eller om olika syn på vad som är rätt väg framåt.

– Man måste vara beredd att prata med den personen och försöka hitta en medelväg.

Forskningen visar att skillnaderna mellan olika grupper inte alltid är så stora som de kan verka. I en studie där klimataktivister, allmänhet och politiker fick ta ställning till olika framtidsvisioner fanns tydliga skillnader – men också oväntade likheter. Skillnaderna handlar ofta mindre om målen, och mer om vägen dit.

– Poängen är att det faktiskt går att prata med varandra.

Vem protesterar – och varför? En annan aspekt som lyfts är vilka som engagerar sig.I Sverige finns både unga och äldre i protester, men engagemanget förändras över livet. Många är aktiva i unga år, mindre aktiva under familjeliv, och kan återkomma senare. Samtidigt finns en utveckling där unga i mindre utsträckning deltar – både i protester och i politiskt deltagande.

– Det kan vara något att oroa sig för, eller så får vi se hur det utvecklas.

Uppmärksamhet och polariseringMediernas roll påverkar också bilden av protester.Spektakulära aktioner får stort utrymme, medan långsiktigt arbete i organisationer sällan syns.

– Det är mer intressant för media att rapportera om det som är dramatiskt.

Det kan bidra till en förenklad bild och ökad polarisering. Samtidigt är uppmärksamhet ofta en förutsättning för att frågor ska lyftas.

– Det finns en balans mellan uppmärksamhet och polarisering.

Mia Ulin är frilansskribent med uppdrag att sprida innehållet i föreläsningarna. Eventen transkriberas och finns att läsa i sin helhet påwww.uppsala2030.com/föreläsare