Trygghet avgör vilka röster som hörs 
–  Tystnad i organisationer kostar mer än konflikter

Psykologisk trygghet är avgörande för att människor ska våga komma till tals – i arbetslivet såväl som i samhället i stort. Det menar psykologen och författaren Henrik Wiman.

Text och bild Mia Ulin

När Uppsala:2030 samlade företag, offentliga aktörer och andra samhällsbyggare kring temat Vågar vi säga vad vi tycker – och vad kostar det att låta bli? stod frågan om mod och ansvar i centrum.

För Henrik Wiman, psykolog och medförfattare till boken Trygghetskoden, är utgångspunkten tydlig: människor säger inte vad de tycker om de inte känner sig trygga.

– Första steget är alltid inkludering. När alla känner att de får vara med, när alla känner att de är en del av det här mötet, då får man möjlighet att börja våga komma till tals, säger han.

Trygghet skapas i vardagen. Inkludering handlar inte om enstaka insatser, utan om hur människor bemöter varandra i det dagliga arbetet.

– Det är viktigt att den som har makt – och då menar jag inte bara den formella makten, utan också den informella – leder med gott exempel. Att man är nyfiken, ställer öppna frågor och visar att det är så här vi beter oss, säger Henrik Wiman.

Han pekar på att det i alla grupper finns personer som sätter tonen, oavsett titel. Hur de agerar får direkt effekt på om andra vågar delta eller inte. Det gäller i organisationer, men också i bredare samhällssammanhang där klimatet kan påverka vilka röster som hörs – och vilka som tystnar.

Misstag som en del av lärandet. En central del i att bygga psykologisk trygghet är synen på misstag.

– Man lär sig ingenting av framgång men allting av sina misstag, säger Henrik Wiman.

Han menar att organisationer behöver bli bättre på att synliggöra och dela erfarenheter
– inte minst när något inte gått som planerat.

– Om vi kan dela dem tillsammans så blir det mer normaliserat. Det blir också en del av psykologisk trygghet: att man vågar utmana det som alltid har varit.

Henrik illustrerar med ett vardagligt exempel:

– Att man plötsligt vågar ställa fram en ugnsbakad kålrot på julbordet i stället för en griljerad skinka. Då ges det möjlighet, oavsett om det blir bra eller inte.

Bakom bilden ligger en större poäng: förändring kräver att någon vågar bryta mönster, och att omgivningen tillåter det.

Modet att stå kvar. Men vad händer när trycket från omgivningen blir starkt – när det finns en tydlig majoritetsuppfattning, eller när ett mediedrev pågår? Henrik Wiman menar att frågan ytterst handlar om individens värderingar.

– För att väcka det modet hos sig behöver vi gå tillbaka till våra värderingar. Och ställa sig frågan: hur kommer jag se tillbaka på mig själv när jag är åttio år? Vad kommer jag tacka mig själv för då?

Det är en fråga som flyttar fokus från det kortsiktiga – att passa in eller undvika konflikt – till det långsiktiga: vilken sorts person man vill vara. Samtidigt betonar han att mod sällan uppstår i isolering.

– Det är svårt att göra det helt själv. Ofta behöver man vara flera som står upp tillsammans.

En fråga för organisationer – och samhälle. Frågan om att våga säga vad man tycker stannar inte vid individen. Den formas av strukturer, ledarskap och kultur. I organisationer handlar det om hur möten leds, hur beslut fattas och hur avvikande åsikter tas emot. I samhället i stort handlar det om vilket klimat som råder – och hur vi bemöter varandra när vi tycker olika.

– När människor känner sig inkluderade och trygga, då ökar också möjligheten att de faktiskt säger vad de tänker, säger Henrik Wiman.

Det gäller i små grupper och i större sammanhang. Och det är först när fler röster får plats som samtalet kan bli både mer nyanserat och mer konstruktivt.

Från insikt till handlingI boken Trygghetskoden har Henrik Wiman tillsammans med Charlie Eriksson samlat både personliga erfarenheter och konkreta verktyg för hur psykologisk trygghet kan byggas i praktiken.

– I slutet av boken finns ett helt kapitel med saker som man kan göra direkt, säger han.

Det speglar också hans syn på förändring: att den inte sker genom enstaka insikter, utan genom konsekvent arbete över tid.

Att skapa miljöer där människor vågar säga vad de tycker är inget som uppstår av sig självt. Men när det sker förändras också förutsättningarna – för samtalet, för besluten och för det som i slutändan ska genomföras.

Mia Ulin är frilansskribent med uppdrag att sprida innehållet i föreläsningarna.
Läs hela samtalet mellan Rekard Lekander, Henrik Wiman och Pia Anderson här>>