Att säga vad man tycker är en kulturfråga
Att säga vad man tycker handlar sällan om mod i första hand.
Det handlar om vilken kultur som råder – i möten, i ledarskap och i vardagen.
Det framgick av paneldiskussionen på Uppsala stadsteater den 6 mars.
Text och bild: Mia Ulin
Hur skapar man en arbetsplats där människor faktiskt vågar
säga vad de tycker – och var går gränsen för vad som är okej att säga?
När Uppsala:2030 samlade representanter från näringsliv och
offentlig sektor till en paneldiskussion blev svaren både konkreta och
samstämmiga: strukturer är viktiga, men avgörandet sker i vardagen.
I panelen deltog Anna Lindgren från ByggConstruct, Johan
Hansson från Grant Thornton, Jenny Ångman från Uppsalahem och Elsa Malmqvist
från Advokatfirman Lindahl.
Strukturer finns – men räcker inte
Flera av deltagarna lyfte fram vikten av formella system:
medarbetarundersökningar, visselblåsarfunktioner och tydliga processer för
arbetsmiljöarbete.
– Vi jobbar med Great Place to Work och får höga resultat
inom tillförlitlighet, rättvisa och ledarskap. Det ger ändå ett slags kvitto på
att många upplever att vi är en bra arbetsplats, säger Jenny Ångman.
Även Johan Hansson beskriver hur nya verktyg för
kontinuerlig uppföljning kan sänka tröskeln för att uttrycka sig.
– Vi skickar ut pulsundersökningar varje månad, där man kan
svara anonymt och även skriva fritext. Det ger en möjlighet att lyfta saker
utan att behöva ta det direkt i rummet.
Samtidigt återkommer flera till samma slutsats: strukturer
räcker inte i sig. Kulturen avgör vad som sägs
– Vi är varandras arbetsmiljö, säger Anna Lindgren.
Hon beskriver hur arbetet i praktiken handlar om relationer,
ledarskap och värderingar – och om att skapa tillit över tid.
– Vi jobbar mycket med att utbilda våra chefer i hur man
bygger tillitsrelationer. Men också i att prata om vad som är okej och inte
okej.
Det är också något som märks redan i rekryteringsprocesser.
– När man börjar prata om värderingar och värdegrund ser
kandidaten ganska snabbt om det här passar eller inte.
Balansen mellan öppenhet och gränser
En återkommande fråga i panelen är var gränsen går: ska man
alltid säga vad man tycker?
– Det är ändå en arbetsplats. Du måste hålla dig inom vissa
ramar, säger Elsa Malmqvist.
Hon lyfter vikten av tydliga policies – men också att
medarbetare aktivt söker sig till organisationer där klimatet redan är öppet.
Samtidigt beskriver Anna Lindgren hur gränsdragningen ofta
är mer komplex i praktiken.
– Man kan säga saker som någon annan upplever som kränkande,
utan att själv förstå det.
Hon berättar om ett fall där en medarbetare anklagades för
sexuella trakasserier – utan att själv vara medveten om hur beteendet
uppfattades.
– När han fick veta det mådde han nästan sämst själv. Där
behöver vi jobba med feedbackkultur, att våga säga till när det händer.
Tystnad är också ett problem
Flera av paneldeltagarna återkommer till risken med att inte
säga ifrån.
– Ingen mår bra av att gå och vänta. Dialogen måste upp
direkt, säger Johan Hansson.
Samtidigt är det inte alltid enkelt i praktiken. Att lyfta
problem kan innebära konflikter, och alla känner sig inte trygga i att ta den
risken.
Det gäller inte minst i frågor som ligger nära individen –
beteenden, samarbete och relationer.
– Det kan vara väldigt svårt när en person inte själv ser
att den har ett oönskat beteende, säger Jenny Ångman.
När kritik inte skyddas
Elsa Malmqvist lyfter också en mer juridisk dimension: vad
händer när någon slår larm om problem i en organisation?
Hon beskriver ett uppmärksammat fall där en läkare
rapporterade brister hos en kollega, men där frågan i stället hanterades som en
intern arbetsmiljökonflikt.
– Arbetsdomstolen ansåg att fallet inte nådde upp till
kravet på allmänintresse, och då omfattas det inte av visselblåsarskyddet.
Det innebär att skyddet för den som lyfter problem inte
alltid är så starkt som många tror.
– Man måste kunna visa att det finns ett faktiskt
allmänintresse. Det kan vara svårt för en enskild medarbetare.
Ett gemensamt ansvar
Trots olika perspektiv finns en tydlig samsyn i panelen:
ansvaret för en öppen kultur ligger inte bara på ledningen.
– Vi behöver göra det tillsammans, säger Anna Lindgren.
Det handlar om ledarskap, men också om medarbetarskap – att
våga säga ifrån, att lyssna och att bidra till en miljö där fler röster får
plats.
I slutändan är det inte policydokumenten som avgör om
människor vågar säga vad de tycker.
Det är hur vi agerar – varje dag.
Mia Ulin är frilansskribent med uppdrag att sprida
innehållet i föreläsningarna.
Transkriberingen av hela paneldiskussionen finns att läsa här >>
